Månad: april 2016

Ännu ett rekordlångt pass hem från jobbet. Jag lyckades dessutom springa lite galet på Kungsholmen och hamnade ute på Fredhällsklipporna, så det blev nån kilometer trail på köpet. Sen gjorde jag en felbedömning till i hemtrakterna, så mina planerade 28 km blev 29 km. I alla fall enligt Garmin-klockan. Men när jag skulle stänga av Sportstracker så visade den 29,7 och man kan ju inte bryta 300 meter innan de magiska tre milen, vad Garmin än säger. Jag landade på 30 kilometer på 3 timmar och 23 minuter. Eller 29,3 km, om man så vill. 

Nu är jag stel som en pinne och tar mig fram med myrsteg i huset. Trött, men vansinnigt stolt över mig själv. Forza Anna!

Helgens hälsohelg med Runday var fantastisk. I lördags körde vi två löppass; löpteknik och backintervaller, hade en inspirerande matlagningskurs med Renee Voltaire och avslutade med ett yogapass innan det var dags för relax och därefter trerätters middag. Söndagen inledde vi med ett nytt yogapass och efter en god frukost var det dags för helgens sista löppass i form av mördande korta intervaller där jag tog ut mig totalt. Det var verkligen en toppenhelg med supertrevliga löparentusiaster och Runday’s duktiga coacher.

I tisdags sprang jag ett lugnt återhämtningspass på 6 km, men söndagens intervaller kändes fortfarande i benen och jag hade ont i princip varje kroppsdel från midjan och neråt.

I går var jag fit for fight igen, så det blev ett nytt längdrekord på väg hem från jobbet. 26 kilometer blev det och det kändes helt ok även om jag var trött och stel efteråt. Jag var mer trött efter förra veckans 24 kilometrare, men så sänkte jag också tempot den här gången och landade på 7:07-tempo i genomsnitt enligt Garminklockan.

5 km snabbdistans i går och återigen känner jag mig seg och långsam jämfört med i höstas, trots att jag borde ha blivit starkare efter vinterns träning. Jag känner mig allmänt trött också, så det är inte helt omöjligt att jag har kassa järndepåer igen, precis som förra våren. Även magnesiumbrist stämmer in på många av mina symptom, så nu sätter jag in en attack med  järn- och magnesiumtillskott samt ser till att äta extra järn- och magnesiumrik mat. Det lutar åt fredagsmys med spenatdrink och solroskärnor.

Sen måste jag justera tempot på mina långpass. Jag tycker att jag springer superlångsamt, men jag tror inte jag springer långsamt nog. Nästa långpass ska jag försöka tassa fram i snigelfart (det kommer väl ta en evighet att komma hem) och sen ska jag öka tempot till kräkfart på intervallpassen i stället.

I morgon ska jag på hälsoweekend med bl a Runday på Skepparholmen. Löpteknik, intervaller, backträning, yoga, spa och förhoppningsvis nyttig, järnrik och god mat står på schemat. Det ska bli alldeles, alldeles underbart.

Längdrekord i går, men jag var så slut efteråt att jag inte orkade lyfta armarna och skriva om det. Jag sprang hem från jobbet och med en avstickare runt halva Kungsholmen blev det 24 km. Benen kändes lätta i början, troligtvis på grund av att jag inte sprungit sedan ett intervallpass i torsdags. Vårvärme och sol – sprang i keps och utan jacka för första gången i år. Frid och fröjd den första milen, sen började jag bli kall. Solen sken fortfarande och folk satt och njöt på uteserveringarna, så jag vet inte varför jag blev så kall. Det är möjligt att jag hade för mycket kläder på mig i början och blev för svettig. Krånglade på mig jackan, men frös ändå och de sista 8 kilometrarna gick otroligt tungt och långsamt. Vid 20 km fick jag dessutom håll, som följde med mig hela vägen hem. När jag hade 1,5 km kvar av min planerade sträcka sprang jag förbi mitt hus, så då fick jag träna pannbenet också. Nu är jag nöjd och glad över mitt längdrekord, men hoppas på att nästa längdrekord blir en lite mer angenäm upplevelse.

22 km hem från jobbet inklusive lite omväg. Lite loppkänsla när jag kryssade bland gångtrafikanter på Sankt Eriksgatan. Det kändes så mycket bättre i dag. Långt och långsamt är min grej helt enkelt. Nu ska det bara bli lite längre, ett par mil till bara. Baggis.

Okej, jag har visserligen varit förkyld, men ska det verkligen vara så svårt att springa lite snabbare? Det blev en 10-kilometersrunda innan frukost i morse, varav 6 km skulle vara snabb distans. Men nej, jag landar på ett 6 min/km-tempo (+/- 10 sek) och då är jag rejält trött efteråt. Borde jag inte blivit snabbare vid det här laget? Jag blir ju bara långsammare. I höstas tuffade jag på i 5:45-tempo utan större problem, om jag inte minns alldeles fel. Skärpning!

Jag är tillbaka efter en veckas sjukstuga. Inte jättesjuk, men tillräckligt för att inte våga springa. Veckan innan förkylningen hade jag dessutom ont i benhinnorna så jag vilade extra då. Men i dag var det dags. Det blev 8 km efter jobbet i kvällssol, äntligen ljust ute trots kväll. Flåset kändes tungt i början, men det lossnade efter ett tag. Så skönt att vara igång igen. Nu vill jag springa mera!