Forza Anna!

Längdrekord i går, men jag var så slut efteråt att jag inte orkade lyfta armarna och skriva om det. Jag sprang hem från jobbet och med en avstickare runt halva Kungsholmen blev det 24 km. Benen kändes lätta i början, troligtvis på grund av att jag inte sprungit sedan ett intervallpass i torsdags. Vårvärme och sol – sprang i keps och utan jacka för första gången i år. Frid och fröjd den första milen, sen började jag bli kall. Solen sken fortfarande och folk satt och njöt på uteserveringarna, så jag vet inte varför jag blev så kall. Det är möjligt att jag hade för mycket kläder på mig i början och blev för svettig. Krånglade på mig jackan, men frös ändå och de sista 8 kilometrarna gick otroligt tungt och långsamt. Vid 20 km fick jag dessutom håll, som följde med mig hela vägen hem. När jag hade 1,5 km kvar av min planerade sträcka sprang jag förbi mitt hus, så då fick jag träna pannbenet också. Nu är jag nöjd och glad över mitt längdrekord, men hoppas på att nästa längdrekord blir en lite mer angenäm upplevelse.

22 km hem från jobbet inklusive lite omväg. Lite loppkänsla när jag kryssade bland gångtrafikanter på Sankt Eriksgatan. Det kändes så mycket bättre i dag. Långt och långsamt är min grej helt enkelt. Nu ska det bara bli lite längre, ett par mil till bara. Baggis.

Okej, jag har visserligen varit förkyld, men ska det verkligen vara så svårt att springa lite snabbare? Det blev en 10-kilometersrunda innan frukost i morse, varav 6 km skulle vara snabb distans. Men nej, jag landar på ett 6 min/km-tempo (+/- 10 sek) och då är jag rejält trött efteråt. Borde jag inte blivit snabbare vid det här laget? Jag blir ju bara långsammare. I höstas tuffade jag på i 5:45-tempo utan större problem, om jag inte minns alldeles fel. Skärpning!

Jag är tillbaka efter en veckas sjukstuga. Inte jättesjuk, men tillräckligt för att inte våga springa. Veckan innan förkylningen hade jag dessutom ont i benhinnorna så jag vilade extra då. Men i dag var det dags. Det blev 8 km efter jobbet i kvällssol, äntligen ljust ute trots kväll. Flåset kändes tungt i början, men det lossnade efter ett tag. Så skönt att vara igång igen. Nu vill jag springa mera!

Det har visst blivit lite dåligt med bloggeriet på sistone, kanske dags att avlägga rapport nu. Förra veckan blev det bara två pass, 8 km lätt distans på tisdag och 7 km inklusive backträning på torsdag. Sedan började knät värka, troligtvis på grund av backen, så det blev vila, depp och ångest hela helgen. På måndag gjorde det inte ont längre, så tisdag bjöd på 8 km lätt distans igen och det kändes bra, inget ont alls. Kan jag ha haft träningsvärk i knät? Kan man ha det?

I dag har jag sprungit hem från jobbet, drygt 20 km. Gick ut med inställningen att jag ”skulle ju bara springa hem” och det fungerade toppen.

Det har blivit sammanlagt 45 kilometer löpning den här veckan, mängdrekord för mig. I går sprang jag 8 lugna kilometrar innan frukost och i dag blev det ett långpass på galna 22 kilometrar, det längsta jag någonsin sprungit. Jag hann lyssna på två löparpoddar längs vägen och det fungerade rätt bra som distraktion. När träningsrundorna blir längre än ett halvmaraton och varje långpass ska tangera ett distansrekord, kan jag dessutom behöva all inspiration som går att få.
Jag har följt marathon.se’s träningsprogram till punkt och pricka den här veckan och nu har jag har skavsår lite här och var på kroppen. Det blir till att köpa vaselin eller liknande att smörja in mig med inför nästa långpass.

Nu har jag längtat efter att springa sedan i förrgår då jag sprang senast. Har just avverkat ett 5 kilometers snabbdistanspass på löpband med starka ben och bra flås. Allt som allt landade passet på 9 kilometer med uppvärmning och nedvarvning. Nu längtar jag till nästa gång jag ska springa…

Från en backe till en annan. Skidbacken i går, backintervaller på löpband i dag. Det blev en heldag skidåkning för mig i Italien i alla fall, övriga dagar hackades sönder av snöstorm och sjukdom. Något löpband fanns inte på hotellet, så springskorna kunde ha fått stanna hemma. Motgångar till trots, så har jag ändå haft en mysig resa med min fina familj.

Frustrerad, arg och ängslig. Vår nalkandes skidresa är i farozonen. Influensa härjar i familjen. Jag är än så länge inte drabbad så i kväll jag struntade i allt vad löparprogram heter och drog iväg på 5 arga kilometer, utan något som helst mål mer än att springa av mig lite frustration. Det kändes bättre efteråt. Nu vill jag bara att dottern ska bli bättre också och att vi andra får hålla oss friska, åtminstone tills vi kommer hem igen.

Springskorna får följa med till Alperna. Ska skidåkningen utebli för att alla är sjuka, lär det väl finnas en hel del frustration att springa bort.

I dag fanns varken ork, tid eller lust för något långpass. Det räcker med ett långpass i veckan. Jag körde kommande tisdags pass i stället: 8 km ”stegrad distanslöpning”. Jag stegrade från ca 6:45- till 5:45-tempo. Inte så snabbt alltså, men nog så jobbigt ändå när orken inte är på plats.